Artiklar

VOL BIVOUAC – Bivackflygning!

I kölvattnet av tävlingar som Red Bull X-Alpes har en ny disciplin inom skärmflygning börjat bli allt mer framträdande; Vol Bivouac – Bivackflygning som sträcker sig över ett antal dagar där piloten inte använder andra transportmedel än sin skärm och sina ben/vandringskängor för att tillryggalägga sträckan. Men hur var det nu? Är Red Bull X-Alpes ursprunget till bivackflygning eller är det tvärtom?
Nja, själva företeelsen är inte ny utan har funnits sedan början av 80-talet. Så långt tillbaka som 1983 så flög det brittiska paret Mike och Caroline de Glanville med hängflygare från Lachens i södra Frankrike till San Sicario i norra Italien. En sträcka på ca 30 mil fågelvägen som de avverkade på 3 dagar. Det var med dåtidens prestanda en mycket stor bragd.

Men den störste pionjären och mannen som verkligen förknippas med Vol Bivouac är schweizaren Didier Favre. I april 1984 instiftade han en prissumma på 2000 franc till den förste piloten som flög 444 km utan andra uppehåll än för att äta, sova och gå till/från start och landningsplatser. Priset kallade han CAP444. Senare höjdes priset till 4444 franc. Reglerna ändrades flera gånger men de innebar i huvudsak:
Man måste starta utan hjälpmedel, transportera sin utrustning själv, dokumentera flyget med foton och klara hela distansen på 4+4+4 = 12 dagar.

Snabbt blev CAP444 det mest åtråvärda äventyret inom hängflygning. När ingen annan ens kom i närheten av att klara av CAP444 så bestämde sig Didier Favre för att försöka själv. Hans första försök slutade med en sjukhusvistelse i Nice. På sitt andra försök 1992 klarade han äntligen att flyga sträckan med vinge och blev därmed först att vinna sitt eget instiftade pris. I slutet av 80-talet hade skärmarna inte prestandan för att klara CAP444 utan man fick börja vid CAP111. Men redan 1992 flög Pierre Bouilloux från Dormillouse i södra Franska alperna till Sion i Schweiz över bl.a. Chamonix och Verbier, totalt 385 km och således nästan klarade sträckan för CAP444 även för skärmflygare. Året därpå, 1993, flög han återigen från Dormillouse men landade denna gång i Lauzet i Schweiz – en sträcka på 508 km. Pierre Bouilloux blev därmed den förste skärmflygaren att klara CAP444!

1997 tog de två brittiska piloterna och tillika klättrarna John Silvester och Bob Drury Vol Bivouac till en helt annan del av världen, nämligen Himalaya. Målet med expeditionen var att korsa världens största bergskedja från söder till norr. Under 6 veckor korsade de den indiska delen av Himalaya, en sträcka på 50 mil men fick avbryta då de kom till Nepal.

Året därpå återvände Bob tillsammans med Peter Brinkeby och Robbie Whittall men lyckades inte heller denna gång med sitt uppdrag att korsa hela Himalaya.
På våren 1999 åkte fransmannen Mattieu de Quillacq till Marocko. Med en tandemskärm (!) och den modiga passageraren Georges Boichot flög han hela de Marockanska Atlasbergen från Atlantkusten till gränsen mot Algeriet, ofta på höjder över 6000 meter! Med en sträcka på 85 mil är det än idag en av de mest spektakulära och beundransvärda bivackflygningarna i historien!

Samma år korsades alperna från Sydtyskland till Bossano strax utanför Venedig, Italien av Novas testpilot Toni Bender. I dessa sammanhang ”bara” en sträcka på ca. 26 mil men av de bäst filmade bivackflygningarna (”Ikarus-Riding the Wind”) någonsin.

Under 2000 började intresset för bivackflygning att komma igång på allvar. De två brittiska piloterna Tim Guilford och Simon Headford försökte med skärm att traversera Pyrenéerna från Atlanten till Medelhavet men fick ge upp p.g.a. dåligt väder efter ungefär halva sträckan. Det dröjde fram till 2002 då britten Ben Hall blev först med att flyga hela sträckan. Samma år traverserade en annan engelsman, Chris Scammel, alperna från Greolieres i södra Frankrike till Radstadt i Österrike. Ett flyg/vandringstur på drygt 850 km.
Året därpå, 2003, var bivackflygning återigen i rampljuset då Hannes Arch som förste pilot någonsin vann ”den tuffaste skärmflygstävlingen i världen” och Red Bull X-Alps var fött.

Någon har sagt att bivackflygning bara passar enstöriga skärmflygspiloter som vill bort ifrån trängseln på överfulla starter och som är nöjda trots att de får bära sin utrustning själv hela vägen till starter och från landningar.

Personligen håller jag inte med. Jag tycker att man kan jag dra tydliga paralleller mellan vandring och bivackflygning. Vandrare bär sin utrustning själva och låter höjden av komfort bestämma hur tungt de skall bära (eller tvärtom). Jag ser istället framför mig hur allt fler vanliga friluftsmänniskor upptäcker flygskärmen som ett transportmedel och börjar spara på sulorna på sin fjällsemester genom att kombinera vandring och skärmflygning.

De flesta skärmtillverkarna idag producerar också prestandaskärmar i lättviktsutförande. En hel utrustning bestående av skärm, nödis, sele med airbag, hjälm, ryggsäck behöver inte väga mer än 11-12 kg. Lägg till en lättviktsutrustning bestående av sovsäck, kök bränsle, kort liggunderlag, mat så behöver du inte överstiga 20 kg i totalvikt. Alla som har vandrat i fjällen vet hur fort man kommer upp i den vikten på en ryggsäck. Har man dessutom som undertecknad släpat omkring med en massa klätterprylar till och från bergstopparna så vet man att 20 kg inte på långa vägar räcker till. Men tack vare utmärkta bärsäckar där man bär helt på höfterna så är det ingen större match att transportera sin utrustning till fots.

Sen behöver ju inte en svensk bivackflygning i fjällen vara så avancerad. Våra fjäll är rundare och därmed lättare för start/landning, vi har mindre utsatt klimat och inte samma högalpina terräng som i alperna.
En liten utmaning: Vem blir först med att flyga från Getryggen till Vålådalen i Jämtland? En sträcka på knappt 4 mil med utmärkta topografiska förutsättningar för distansflyg i äkta svensk och vacker fjällmiljö. Vi kanske kunde få förbundet intresserade att genom sponsorer instifta ett Svenskt BIVACK444 pris?

Fotnot: Didier Favre dog 2001 när han testade en ny typ av hängglidare. Han förknippas inte bara med Vol Bivouac utan också som den pilot som utvecklade tekniken för att landa en vinge uppåt i en sluttning med vinden bakom sig, sk uphill landing.

Källor:

X-country Magazine
”Le vagabond des airs” av Didier Favre