Ett distansflyg

Molnets kalla och fuktiga luft slog emot mig som en blöt trasa i ansiktet. Som genom ett trollslag hade den annars så varma medelhavsluften blivit obarmhärtigt rå. Härifrån syntes inte solen längre. Jag fick en association av att jag hade hamnat i helvetet men jag var för högt upp för att kunna vara det…

Med hjälp av det lilla tygstycke som vi skärmflygare kallar flygskärm eller paraglider hade jag lyckats kurva mig upp till molnbas. Kurva” är ett annat uttryck för att flyga i cirklar på sk. termik – ”osynliga bubblor av varmluft som man inte kan se” som min då 10-åriga son Daniel brukade förklara fenomenet.

Platsen var Lachens i franska Alpes Maritime strax norr om Antibes på Rivieran. Från den här höjden, drygt 2000 meter, kunde man omöjligt urskilja några finare detaljer på marken under. Det var en overklig känsla när jag svävade fram in och ut genom dimslöjorna i molnets underkant. Ovanför mig bredde min Nova Mamboo ut sig som en jättelik uppblåst vinge till synes fullkomligt oberörd där den plöjde fram genom molntussarna. Jag kände hur jag gled in i ett slags medititativt tillstånd, en slags vaken dvala med muskulaturen avslappnad men ändå beredd.
Ett turbulent ryck i selen störde min illusion av en lugn tillvaro bland molnen. Ytterligare ett ryck, denna gång kraftigare. Långt bak i huvudet ringde väckarklockan och jag hörde min kompis och tillika skärmflygsinstruktör Fredrik Lindholms förmanande ord; ”Vad du än gör, se alltid till att ha tryck i linorna när du flyger!”! Jag kände lite på vänster bromshandtag. Löst. Inget motstånd. Löst som min trasiga handbromsvajer på min gamla Volvo. Jag gjorde ett stelt och halvhjärtat försök att pumpa in luft på den instabila sidan men utan resultat.

Plötsligt viker sig hela vänster skärmhalva neråt och blir hängande som ett jättelikt elefantöra. ”Skit, inslag!” konstaterar jag. Adrenalinpåslaget är blixtsnabbt på max. Om jag inte var fullständigt vaken innan så är jag det garanterat nu!

Det är konstigt hur mycket man hinner tänka på några mikro sekunder. ”Måste pumpa ut inslaget!” Styr emot.” Men inte för hårt så skärmen stallar.” ”Nej fan, viktstyr istället!” ”Ja, just det…”
Men innan jag ens har hunnit påbörja en motmanöver har skärmen slagit ut till sin normala profil alldeles av sig självt.

Jag andas ut en suck av lättnad och nästan lite rusig av adrenalinet börjar jag småfnittra för mig själv. Trots det bestämmer jag mig för att överge min osäkra plats bland molnen. Jag viker av mot sydost med den s.k. sockertoppen som mål. Långt före mig kan jag se mina kompisar Börje och Åke. Jag är glad att dom inte är närmare så dom kan höra mitt tonårsfnitter…

Flygturen över dalen till Sockertoppen går smärtfritt. Långt borta i nordöstlig riktning kan jag se att den tidiga snön har lagt sig vit på bergen i Mercantours nationalpark. Kontrasten mellan de vita bergen, de omgivande kalkstensklipporna och dalarnas gröna växtlighet är oslagbart vacker. Mitt glädjerus förstärks, lycklig över att ha hittat en sysselsättning som både är mentalt och estetiskt belönande.

När jag slutligen når Sockertoppens nordliga kam så har jag tappat ca. 600 höjdmeter. Efter att inte ha haft något lyft på 10 minuter så börjar min variometer nu återigen att pipa. Jag vänder av mot höger och följer den branta kalkstenskammen söderut mot själva bergstoppen. Luften är fortfarande termisk och jag stiger konstant där jag hangar, ofta med bara några meter tillgodo ovanför bergskammen. Strax före bergets sydligaste spets slår jag 180 grader och börjar hanga tillbaka mot det håll jag kommit. För varje meter framåt genererar jag även någon meter i höjd. Efter några vändor fram och tillbaka har jag en höjd på ca. 100 meter ovanför bergstoppen. Efter ett par misslyckade försök att kurva upp ytterligare höjd så flyger jag ut i dalen noga med att inte hamna i lärotorn. Mitt mål blir nu Col de Bleine. Men för att komma dit måste jag över två dalar och sedan hanga utefter bergskammen ca. 7 km till Col de Bleine. Plötsligt hör jag i min flygradio att både Åke och Börje har landat välbehållna. Med ens känner jag mig trött och okoncentrerad.

Jag tvingar mig själv att fokusera på flygningen. Även ute i dalen är luften termisk. Trots det kurvar jag inte upp mer höjd utan fortsätter mot bergskammen norr om Col de Bleine. De 3 kilometerna mellan Sockertoppen och kammen går hårt åt min fina höjd och nästan framme vid kammen börjar jag nästan misströsta om jag överhuvudtaget ska nå den. Men det gör jag och med vinden i ryggen börjar jag sedan hanga söderut. Det går fort. Mycket fort. Jag uppskattar min markhastighet till mellan 60-70 km/h. Tyvärr lyckas jag knappt plocka någon höjd utan ”nollar” bara dvs. bibehåller höjden.

Nedanför och till vänster om mig är det bara en massa klippor och till höger skog. Jag börjar leta landningsplatser. Här och var finns små kalhyggen och ängar i skogen nedanför. Långt till höger förbi vägen mellan Greolieres och Lachens finns en mängd större fält med inhägnader för djur. Helt klart potentiella landningsplatser för vilken lågsniffande distans skärmflygare som helst. Utom kanske den där betesplatsen med en grupp ”kor” utan spenar…

Men med nyvunnen mental fokus har jag bestämt mig för att sälja mig dyrt och verkligen glida ut all höjd för att komma så långt det bara är möjligt. Ett tag tror jag faktiskt att jag ska komma ända fram till Col de Bleine. Men ca 500 meter innan känns det som om någon ”drar ut proppen” och jag sjunker som en sten. Nu finns bara två val; nödlandning i någon intet ont anande fransmans trädgård eller hos fårskallarna nedanför vägen. Jag väljer det senare alternativet och drar skarpt till höger och det inbjudande gräsfältet ett par hundra meter sydväst om byn Thorenc.

Landningen går perfekt och trots att jag direkt trampar i en jättelik hög med fårskit helt osynlig i det halvhöga gräset, så småvisslar jag när jag packar ihop min skärmutrustning. Jag har precis avslutat mitt första ”riktiga” distansäventyr.
1 tim, 41 minuter och knappt 20 km. Helt underbart!

Anders Eriksson, 2005
Backyard.